Kapitel 8

DANSEN

 

 

Klockan halv nio spelades det upp till dans. Än var inte allt kvinnfolk på plats; utefter logväggen trängdes lördagsyra drängar med varandra. Spanande än åt höger, än åt vänster. Mer än en högröd i ansiktet av häftig solbränna och brännvinsrus. De flesta välklädda, men en och annan verkade ha gått direkt från ladugården och hit. Kvällens två första slagsmål hade redan avklarats. Det ena på vägen dit och det andra på backen utanför. Till följd av detta stod tre man en bra bit från varandra blödandes näsblod och med gräsfläckar på skjorta och byxor. Det såg ut att bli en lyckad kväll.

Han fick syn på henne så fort hon stod i dörren. Innan hon hade upptäckt honom hade han hunnit fram och bjudit henne armen. Snart virvlade de runt på loggolvet. Det var ännu tidigt på kvällen och bara ett tiotal par var uppe och dansade. Av dem var de flesta fästefolk. Anders förde Katarina runt logen med fart och kraft. Hon hade bara att följa med. Ja, dansa det kunde han! Hon hade många gånger beundrat hans förmåga lite på avstånd. Runt, runt gick det. Någon kvällssvalka att tala om fanns inte på logen. Snart svettades de ymnigt. Efter tre danser var det dags att ta igen sig lite.

 

På vägen ut ryckte Johan Anders i skjortärmen.

- Ska du mä å ha en sup? frågade han.

Anders skakade bestämt på huvudet. Arm i arm med Katarina gick han neråt sjön. Vid vattenbrynet satte de sig. Båda skvätte de på sig svalt sjövatten i hår och ansikte. Anders kupade händerna och drack åtskilliga klunkar. Katarina satt och flämtade.

- Ska du inte dricka?

- Se´n.

 

Än var det för tidigt att gå tillbaka. Visserligen hade många strömmat till, men de kände att de behövde pusta en stund till.

- Ska vi gå en sväng? undrade Anders.

Katarina mindes torsdagskvällen. Tänk om de fick vara ostörda!

- Javisst. Vart ska vi gå?

 

De gick utefter sjökanten. Bjälnäs låg närmare sjön än Bollnäs. Nästan i sjön, tyckte Katarina som kom från skogen. En bit bort låg ett par skepp förtöjda.

- Ska vi ta en roddtur? undrade Anders.

- Men vi kan väl inte...

- Ja känner han som rår om skeppen! Vi känner varandra.

- Men ja vet inte...

 

Katarina kunde inte ro. Sanningen att säga var hon inte alls så van vid sjön och båtarna som man kunde förvänta av folk från trakten. Hon kunde inte simma heller. Badade gjorde hon i laggkärl inomhus, kanske någon gång att hon plaskade längst inne vid stranden.

- Vi går i stället, sa hon.

 

Anders ryckte på axlarna. De fortsatte bort från dansen och stojet. Det började svalka skönt ute, och det luktade gott från skogen. Det luktade sommarskog, tänkte Katarina. Själv var hon ju skogstös, hade alltid bott en bra bit från sjön. Det blev mest till att gå till den lilla Hynngölen, knappast en så stor och farlig sjö som den mäktiga Sommen. Sjön nöjde sig aldrig med mindre än ett människoliv om året, hade hon hört. Vad hon visste verkade det stämma. För två vintrar sedan hade Anders från Högliden under Somviks säteri drunknat, bara tjugotvå år gammal. Lika gammal som hon själv var nu. Och i februari detta år, 1822, hade Petter Karlsson från Skurebo mött samma öde. Han hade varit tjugotre år, och honom hade Katarina känt mycket väl. Skurebo låg åt hennes håll till.

 

Anders undrade varför hon var så tyst.

- Va tänker du på?

- På dej.

- Jaså. Va tänker du då?

Katarina kom inte på vad hon skulle säga. Hon hejdade honom i stället och lindade armarna runt hans midja. Snart kysstes de. Häftigt.