Kapitel 18

RUSSIN I SOCKER

En sen söndagkväll i slutet av januari var Katarina på hemväg från sina föräldrar. Hon hade varit där och hämtat tyg till sin brudslöja som hon skulle börja sy på. Det snöade och var förskräckligt kallt, och Katarina gick i rask takt för att inte bli för nerkyld. Barnet kunde ta skada, tänkte hon. Än var hon inte tjock och otymlig på något vis; hon var ungefär i sjuttonde veckan hade hon räknat ut.

Några troll var hon inte rädd för längre. Dels trodde hon inte det fanns några här i trakten, dels hade hon aldrig hört talas om att några troll var ute på vintern. Det var väl för kallt för dem, tänkte hon där hon gick och imman rök om henne när hon andades ut. Stjärnorna var små och långt borta, men ändå hjälpte de till att lysa upp januarinatten. Det var alldeles stjärnklart och mycket vackert, tyckte hon. Sjön hade lagt sig och det var gott om gnistrande snö på isen. Snart såg hon ljuset från Stjärnesand.

När hon kom fram traskade hon fram till drängstugan och knackade på. Det var mörkt därinne - tydligen hade de redan lagt sig - men hon hörde att det rörde sig där inifrån. Dörren öppnades och Johannes, en sjudardräng som tillfälligt bodde på Stjärnesand, tittade ut.

- Men se Katarina! Kliv på! Ja, dä ä ja som har fått låna Petters säng. Vi ä här på går´n å sjuder nu, se.

Hon hukade sig när hon gick in i den låga dörren. Därinne var det instängt kvalmigt men ganska varmt. Hon slog sig ner på Anders sängkant.

- Är du vaken, Anders?

Han öppnade sakta ögonen och kisade mot Katarina som just höll på att få eld på en talgdank som satt nertryckt i halsen på en gammal brännvinsflaska. När hon ställt ifrån sig det brinnande ljuset på det lilla bordet mellan hans och sjudardrängens sängar såg Anders vem det var som hade kommit.

- Jaså kommer du? Å så sent?

- Ja har vart hemma.

- Jaså du.

Johannes hade krupit ner under sitt täcke igen. Han vände sig åt andra hållet. En tredje gestalt rörde sig i halvdunklet på andra sidan om honom. Antagligen en annan sjudare, tänkte Katarina. De andra drängarna sov tillfälligt i en annan av säteriets många byggnader.

- Blås ut ljuset igen, sa Anders. De behöver sova.

Hon gjorde som han sa och kröp ner under täcket hos honom. Pliktskyldigast lade han armen om henne där han låg på sidan med ryggen mot ytterväggen. Han rös när han kände hur kall hon var om händer och ansikte.

Katarina kröp intill sin trolovade och myste. Så hon hade längtat! Det var länge sedan de låg så här: tätt intill varandra under ett varmt, skönt täcke. Hon borrade in näsan under hans öra och gned sig mot honom.

- Snart du. Snart ä vi gifta.

- Mm.

- Har du pratat mä prosten om nå´t datum?

- Inte än, käre du. Men ja ska...

- Ska å ska! Dä syns ju snart på mej!

- Schhh...

- Va hyssjar du mej för? Di sover ju som grisar, di där bägge!

Det verkade stämma. Dova snarkningar fyllde rummet. Sjudarna sov tungt.

Katarina fortsatte att pressa honom. Han fann situationen konstig: här låg han och höll om en kvinna som öste ovett över honom. En kvinna han egentligen helst skulle vilja slippa se. Någonsin mer.

Han somnade till igen. Efter ett par timmar skakade hon liv i honom.

- Nu måste ja gå. Ja har lagår´n om ett par timmar.

Anders blev med ens klarvaken. Var hade han nu asken? Han trevade under tagelmadrassen. Mot sängbotten kände han något kantigt och hårt. Där var den.

- Ja har ju ingen fängning åt dej, Katarina. Men vill du inte ha lite konfekt som ja köpte åt dej i Skänninge?

- Njaa...

- Russin i socker! Ja har sparat´et te dej.

Katarina strök eld och kisade mot Anders, som höll fram sin ask åt henne. Det var mycket riktigt russin i socker. bara två, men de var stora och såg goda ut. Det kunde väl smaka bra, tänkte hon.

- Ta bara!

Han trugade.

Hon petade runt de två stora russinen i sockret för att samla upp det innan hon glupskt stoppade dem i munnen. Det var åtskilliga timmar sedan hon åt något.

Anders iakttog henne på ett konstigt sätt, tyckte hon, när hon svalt de båda frukterna.

- Va dä gott? frågade han.

Hon hade tyckt det var sött till en början, men eftersmaken visade sig vara otroligt besk - nästan bitter. Hon försökte att inte grina illa. Anders hade kanske blivit pålurad för gammal frukt och hon ville inte visa sig otacksam nu när han bjöd henne på något han trodde var gott.

- Dä va fint dä där, Anders, sa hon lite ansträngt. Men nu måste ja ge mej iväg. När ses vi?

Han svarade inte utan satt och såg frånvarande ut. Drömmande.

- Ja sa: när ses vi härnäst, Anders?

Han ställde sig upp på sömniga ben. Skulle hon aldrig ge sig iväg?

- Jaa... vi ses väl i kyrka. Ja kan bli mä dej upp te ditt efteråt.

Katarina sken upp. Hon kastade sig om halsen på honom och gav honom en kraftig kram. Oförberedd som han var höll han på att dratta baklänges i Johannes säng och dra henne med sig. Han vacklade till, men lyckades hålla sig på fötter.

- Vi ses på sönda, viskade hon i hans öra. Ja kan knappt tåla mej tills dess!

Väl utkommen i friska luften började hon känna sig illamående. Hade hon stigit upp för tidigt? Fått för lite sömn? Var det barnet i magen? Illamående hade hon ju varit ganska mycket sedan hon blev rådd med barn.

Hon svalde luft ett par gånger, hämtade andan och började gå uppåt höjderna mellan Stjärnesand och gästgivargården Skärlunda. När hon väl kommit dit visste hon att hon var nästan halvvägs, åtminstone i tid räknat. Det skulle gå bra mycket bättre att vandra den sista biten till Ugglebo.