Lagom till första Söndagsturen kom ju snön och kylan. Och som alla vet, under den gångna veckan har snön vräkt ner! Jag vill verkligen inte ha en vinter som den vi hade 2009-2010, men sådant går ju inte att göra något åt. Det är bara att gilla läget och ta dagen som den kommer. Det vill säga söndagarna som de kommer...

Jag gillar ju att studera gamla kartor, till exempel den gamla häradskartan som tillkom på 1870-talet (se kartan här bredvid). Den visar tydligt hur landskapet såg ut på den tiden, och den är otroligt detaljerad. På den snart 140 år gamla kartan kan man se att det var mycket som var odlat kring torp och gårdar på den tiden. Idag har ju skogen tagit tillbaka mycket av odlingsmarken och man kan i många fall se rösen och stenmurar mitt i storskogen. Kring gården Norra Kvisslehult var det förr mycket öppna ytor. Vid färd på Frebyvägen från Boxholm, och strax efter att Lillån passerats, så har det varit öppna ytor både norr och söder om vägen. Norr om vägen ser det ganska igenväxt och tråkigt ut, men om man fortsätter ett stycke in i skogen så möts man av en härlig natur med flera stora ekar. Där har man Lillån till vänster om sig och från sydost kommer en bäck från Sjögarpesjön som rinner ut i Lillån. Strax innan bäcken och Lillån möts finns en stor glänta med flera ekar och som jag tyckte passade perfekt för en Söndagstur. De boxholmare som tidigare varit på den platsen gissar jag är ytterst få, och det är vid sådana platser det är trevligt att inbjuda till Söndagstur! Att få servera små naturpärlor för publiken är en stor anledning till att det är roligt att jobba med Söndagsturerna.

Snöovädren under den senaste veckan oroade mig dock och jag var länge tveksam om vi skulle kunna ha elden på den vackra platsen. För huvuddelen av besökarna på Söndagsturerna är det väl inga problem. De flesta klarar att snöpulsa, men det finns förstås gränser. Vi måste tänka på de som har sämre fysik och lite svårt att ta sig fram, så under fredagen innan Söndagsturen handskottade jag hela sträckan från bilvägen fram till eldplatsen. Det var en sträcka på nästan 500 meter, så jag var ganska mör efteråt... Men nöjd att jag gjort det!

Lite drygt 40 personer räknade jag till där vi stod runt, elden och fyra löpare kom jag fram till att det var. Så totalt var det kanske... 47 personer som tog sig till den härliga skogen väster om Norra Kvisslehult. Helt fantastiskt. Och kul för oss som arrangerar, då är det betydligt roligare att skotta gångväg detta skottår...

Elden brann alltså på Norra Kvisslehults marker, så därför tog jag en titt i kyrkböckerna från 1800-talet och slog där upp Norra Kvisslehult. Ibland kan ju prästen ha gjort någon särskild anteckning om någon person. Men det har varit ganska händelselöst i Norra Kvisslehult, jag hittade i alla fall inget utmärkande. Men det kan kanske ändå vara värt att nämna lite om gårdens invånare under 1800-talet. Gustaf Jonsson och hans hustru Eva Larsdotter kom till Norra Kvisslehult 1845. De var båda födda i Säby socken; han i gården Bänarp 1802 och hon 1811 i Tranåskvarn. Eva var alltså mjölnardotter.

De som släktforskat vet att förfäder kunde flytta väldigt mycket förr i tiden, men Gustaf och Eva kom att stanna i Norra Kvisslehult ända tills de dog, och det var många år. Paret fick flera barn, fem stycken om jag såg rätt, och det hölls husförhör regelbundet, och så småningom lämnade barnen hemmet ett efter ett och blev drängar eller pigor på gårdar i närheten. Någon hamnade i Hoppet och en annan i Sjögarp. En av sönerna tar senare över som brukare i Norra Kvisslehult, nämligen Adolf Johan Gustafsson (född 1839) och han gifter sig 1869 med Carolina Charlotta Jonsdotter från Ekeby. De äldre, alltså Gustaf och Eva bor ”till hus” som det står i kyrkboken, alltså inneboende på gården. Det nya brukarparet får flera barn och massor av drängar och pigor kom och gick. Så småningom dog förstås Gustaf och Eva, alltså de som tidigare brukade Norra Kvisslehult i flera år. Hon dog den 14 maj 1884 och han den 9 januari 1886. Gustaf blev 83 år, och Eva 72 år.

Claes-Göran Olson är en natur- och friluftsälskande Linköpingsbo, som är bördig från Boxholm. Trots avståndet så är han en flitig söndagstursbesökare. Han är en hängiven skidåkare som tar varenda tillfälle i akt att få ge sig ut i snön med skidor och stavar. Därför älskar "Klasse" snö, ja; han skulle nog inte ha något emot om snön kom i september och stannade till maj!

Även till tidigare säsonger har jag frågat "Klasse"  om han vill åta sig berättandet en söndag, men då har han tvekat och något "ja" har jag inte fått. Men till denna säsongen fick jag äntligen ett klartecken, och det var jag mycket glad för!

Klasses berättande handlade om Per-Arne "Pedro" Pettersson, född 1922. Det är - som Klasse uttryckte det - "en liten stor man som betytt mycket för mig". Klasse stötte på honom första gången på en spelmansstämma i Linköping, det var cirka 1981. Det var en liten man och som pratade intensivt och som lyssnade på Klasses och kompisarnas instrument. "Pedro" lyssnade och ville gärna köpa en nyckelharpa, men det var bråttom, för den lille mannen bodde i Sydamerika! År 1989 flyttade "Pedro" hem till Sverige och han bosatte sig i Vallvik vid Söderhamn. Klasse kom att lära känna "Pedro" väl och de höll kontakt via brev och telefon.  Hösten 2006 slutade breven att komma och telefonen tystnade och i februari 2007 avlider "Pedro" 87 år gammal.

Klasse historia om Per-Arne "Pedro" Pettersson var väldigt intressant och publiken var tyst och lyssnade mycket intresserat. Klasse är en man med mycket humor också, något han kryddade berättandet med. Han har också distans till sitt spelande på nyckelharpa. Han skämtar gärna om "gnisslet som han frambringar" (hans egna ord). Men det låter verkligen bra då Klasse tar fram sin nyckelharpa, det vet undertecknad och Ann-Sofie då han spelade på vårt bröllop den 4 augusti i år. Klasse är också en av medlemmarna i gruppen Filidur!

Nästa söndag är det dags för ytterligare en premiärberättare. Tore Nilsson missar numera sällan en Söndagstur, och jag frågade honom tidigt i höstas om han kunde tänka sig att prata en söndag, och efter lite funderande så fick jag "ja" också från Tore. Vad han ska prata om har jag inte den blekaste aning, det blir en överraskning för oss alla.

Platsen blir intill en damm/sjö inte så långt från torpet Haga beläget ett stenkast från den gamla Hagebyvägen. Vi ska alltså nordväst om tätorten Boxholm. Ni ser här var jag tänkt ha elden. Platsen betyder inget särskilt, mer än att jag tyckte det var ett vackert område när jag var där i höstas. Dessutom vill vi ju ha elden i alla riktningar från Boxholm. Inte minst för att löparna ska få olika områden att springa i.

Vägvisning är det längs vägen Flemminge/Hageby. Man åker in gamla Hagebyvägen och passerar Kohagen. Därefter går det in en liten väg till vänster. Den går till torpet Haga, men den fortsätter också in i skogen. Nu är det ju massor av snö i markerna, så om vi tar oss fram till den plats jag tänkt vet jag inte i nuläget. Detta får jag undersöka under den kommande veckan. Var vi än håller till så lär det inte finnas mycket plats att ställa bilar, det gjorde det inte ens när det var barmark! Så parkera gärna tidigt, och promenera fram till Söndagstursplatsen.

Välkomna på Söndagstur också den 16 december. Nummer tre i ordningen!!

Klas

Se bilder från söndagsturen vid Norra Kvisslehult