Krafttagets och orienteringsklubbens söndagsturer kom ju en gång i tiden till som en service till orienterarna. De som löptränar får vätska när de under vintern springer sina långsvängar för att bygga upp konditionen. Denna vätskeservice har ju sedan utvecklats till att först bli en angelägenhet för alla medlemmar i orienteringsklubben, och sedan en aktivitet också för allmänheten. Det var 2001 som torpturerna startade upp och det var alltså det året allmänheten välkomnades. Det var också då som Krafttaget blev medarrangör, de tog ju fram historisk fakta om torpruinerna. Nästa år kan således torpturerna/söndagsturerna fira tioårsjubileum!

Att kombinera vätskeservicen till en aktivitet för allmänheten är unikt i Sverige men det är ju ett väldigt finurligt och smart koncept. Orienterarna får sin vätska på olika platser, de vill ju gärna ha omväxling på löprundorna, och allmänheten får se olika platser och natur kring Boxholm.

Den 30 januari drog söndagsturen väster ut. Att hitta platser med historiskt intresse är inte alltid så lätt, men det är ju heller inte nödvändigt. Men intill sjön Trehörningen tyckte jag det ändå kunde vara lämpligt att förlägga en söndagstur, trots avsaknad av torpruin eller något annat spännande, däremot fanns det en vacker plats där de flesta knappast befunnit sig tidigare. Här långt ut i "obygden" känns det som om man befinner sig mitt i vildmarken, och kontrasten mot förra veckans söndagstur då elden brann intill Svartån är verkligen slående. Men bägge söndagsturerna och platserna är ju härliga, men på olika sätt!

Jag var orolig då snön föll i november och december att det kanske skulle bli svårt att ta sig till Bygget och Sjöfällan, men efterson det bor människor i Sjöfällan så har vägen förbi Trehörningens strand hela vintern plogats.

Undertecknad är ju sambo med Ann-Sofie Johansson, och därför tyckte jag det kunde vara trevligt om hennes pappa Titus Johansson ville vara berättare en söndag denna vintern, och det hade han inget emot. Titus var ju boxholmare mellan åren 1969 och 1996, men han och hustrun Eva-Lisa bor numera i Björsäter i ett hus som kallas Sofiero. Huset är döpt efter Titus mamma, Ester Sofia och Titus bor nu i huset där han tillsammans med föräldrarna och nio syskon växte upp. Han föddes dock i Bygget, men naturligtvis inte Bygget som ligger intill platsen för denna söndagstur, utan ett Bygget vid Björsäter.

Jag visste att Titus hade en intressant historia att berätta, nämligen om sin pappa Karl Johansson, även kallad för Bio-Kalle. Efter mitt referat från söndagsturen kan ni läsa Titus stödanteckningar, så där finns historien om Bio-Kalle. Namnet fick han ju då han åkte runt med en portabel biograf och visade film på olika platser. Titus behövde dock aldrig sitt skrivna manus utan han berättade fritt om sin pappa Bio-Kalle. Det var en riktigt gripande historia som Titus berättade, ett spännande och väldigt intressant levnadsöde. Publiken, jag räknade till ett 60-tal, kanske något över stod knäpptysta i de ungefärliga 35 minuterna och lyssnade andäktigt. Karl Johansson och hans hustru Ester Sofia fick ju tio barn och de hade det bitvis enormt fattigt. Framförallt då han bodde i Filipstad och där han betalade stora pengar för ett parti symaskiner som han skulle sälja, men företaget gick i konkurs! Kronofogden tog då allt familjen ägde. Senare började han ju alltså med att visa filmer med hjälp av en rullande biograf. Bio-Kalle var en en händig och uppfinningsrik man. Så småningom fixade han själv elektricitet, detta genom att lyfta upp bakhjulen på sin lastbil och låta hjulen driva en generator han hade på flaket. Han sydde också ett stort tält att visa filmer i, det rymde 140 sittande personer! Titus beundrar dock sin mamma minst lika mycket som sin pappa Bio-Kalle. Hon födde ju tio barn och drabbades också av barnförlamning som ung, så högerarmen var sedan obrukbar hela livet.

Som sagt, efter detta referat finns det mer att läsa om Karl "Bio-Kalle" Johansson.

Ett drygt 60-tal var det alltså i publiken, plus en hel del löpare. De kunde alla njuta av en fantastiskt härlig vinterdag. Många gav sig ut på Trehörningens is där solens strålar värmde riktigt skönt. Visst fanns det tankar att förlägga elden mitt på isen, men det funkade ju bra bland tallarna också, och som sagt, det gick ju bra att ge sig ut på sjön ändå.

Sammanfattningsvis; detta blev en helt underbar söndagstur. Ett perfekt och gripande berätttande av Titus, en härlig vinterdag med strålande sol och bara några få minusgrader, och en vacker plats som nog var "ny" för de flesta. Alla lyckades nog också att parkera sina bilar på ett bra sätt.

Nästa söndag är det dags för den elfte söndagsturen för säsongen. Vi går nu in på den avslutande tredjedelen söndagsturer, och det blir den första i februari. Platsen då är tänkt att vara Herrmannekulle. Om vi tar oss ända dit får vi se, i värsta fall förlägger vi elden närmare vägen mot Strålsnäs säteri, vi får ta beslut om detta den kommande veckan. Läs också mer om detta på startsidan. Berättare den 6 februari är i alla fall Johan Birath. Välkomna!

 

Klas

Se bilder från söndagsturen intill sjön Trehörningen!

 

Bio-Kalle – berättat av Titus Johansson

Min pappa föddes 11/8 1888
Åtvidaberg
Flyttade till och växte upp i torpet Lugnet i Bankekinds socken.
Gick i skola i Örtomta.
När han hade slutat skolan anställdes han som dräng (tror jag) på Sörby Slott där de la Gardie ”regerade” . Jag vet inte så mycket mer om tiden mellan barndom och fram till giftemålet med min mamma. Han bodde hos sina föräldrar.
Min mamma föddes i Bjälbo socken 3/10 1891. Morfar var rättare på en stor gård, som jag inte kan namnet på. Familjen flyttade till Holmtorp i Örtomta socken. Torpet var ett större torp än vad som var vanligt på den tiden. De hade 4 kor och en häst. Morfar tog anställning på Sörby Slott som rättare. Mamma gick i skola i Broby i Örtomta och när hon slutade tog hon tjänst som piga på Mauritzholm. Hon jobbade där till 1911 när hon träffade pappa. De gifte sig 1911 och mamma var gravid.
Den 22/9 1911 fick de sin första dotter, Astrid. När mamma födde henne fick hon barnförlamning (polio) och blev inlagd på Norrköpings Sjukhus. Pappa skaffade en lägenhet i Norrköping och tog tjänst som försäkringsagent i ett försäkringsbolag. Astrid togs om hand av min mormor. Efter ett år var mamma kry och fick lämna sjukhuset. Pappa flyttade ihop med Astrid och mamma 1912. Mamma var lam i höger sida. Förlamningen gick tillbaka helt utom i höger arm, som var totalt lam, men hon hade greppet kvar i fingrarna på höger hand.
Det gick bra för pappa. Han var en skicklig affärsman ,som kunde prata för varan.
1913 föddes barn nummer två, Rut.
1915 föddes barn nummer tre, Maij.
Av någon anledning flyttade de till Filipstad, 1915-16.
Där föddes barn nummer fyra, Sten, 1918.

I Filipstad fick pappa plats som försäkringsagent och symaskinsförsäljare. Samtidigt på kvällarna, så jobbade han som biografmaskinist på tre biografer. Det hade han nytta av i fortsättningen.

Det gick bra att sälja symaskiner när symaskinen kom och skulle finnas i alla hushåll. Han sålde symaskiner åt en grossistfirma. Firman erbjöd ett större parti symaskiner där villkoret var förskottsbetalning. Kapitalet, som pappa hade sparat ihop räckte inte, så han gick till banken. Jag vet inte hur stor summa han lånade, men det olyckliga hände ,att de som levererade symaskinerna gick i konkurs. Pappa förlorade alla pengar som han hade sparat och de pengar som han hade lånat på banken. Banken försatte pappa i konkurs. Det blev auktion på nästan allt lösöre. Mamma fick behålla en byrå och lite hushållssaker.

De stod på bar backe utan någonting. Mormor och morfar skickade pengar, så att de kunde åka hem till mormor och morfars hem, Holmtorp. En bostad måste skaffas. Ett lite hus i Björsäter, som heter Bygget, stod tomt. Boendet skulle vara billigt och huset kostade 5 kronor per månad.

Pappa hade inget jobb, men han köpte en spade och en cykel. På cykeln tog han sig ut till bönderna och med spaden hjälpte han dem att gräva täckdiken på åkrarna. Han jobbade inte 8 timmar, utan 12-14 timmar om dagen för att tjäna pengar. På höstarna plockade han lingon och de äldsta barnen fick hjälpa till. Så satte han en strömmingslåda fram och en bak med 30-40 liter lingon i vardera och cyklade in till torghandeln i Linköping, så att han var där när den startade. Det höll han på med fram till 1922.

När familjen kom till Bygget , så fick pappa fiska på Klacketorps vatten, Övre Teden. Tack vare fisken och mammas kunnande i matlagning, så klarade de den första tiden i Bygget.

Astrid började skolan 1918 i Filipstad och fortsatte i i Björsäter. Skolvägen var 3 km lång från Bygget och skolan inne i byn. Mina syskon i Bygget behövde aldrig gå smutsiga eller trasiga. Mamma var enastående att hålla ordning på kläderna och ingen behövde gå hungrig. Det fanns alltid mat på bordet.

1920 föddes barn nummer fem och sex, mina tvillingsystrar, Sonia och Signe.
Det var en stor börda med två barn på en gång.

1922 föddes barn nummer sju, Knut.

1922 gick pappas första dröm i uppfyllelse. Då kunde han skaffa sig en biografmaskin , så att han kunde visa film. Han fick köpa filmprojektor och kassetter var för sig, för det fanns inte färdigt.
När han åkte runt och visade film, så fanns det oftast inte elektricitet. Ljuset som skulle exponera filmen bestod av gas. Det var mycket eldfängt. Filmen var av celluid och lättantändligt och då kom han på att han kunde ha en vattenkasset mellan ljus och film. Det minskade inte ljusets kapacitet, men kylde värmen när den gick igenom.

1923 hade smeden KV Dahlberg smedjan klar i Björsäter. Då innan smeden började körde han film i smedjan 2-3 gånger i veckan. Det var ett problem att skaffa lokal för att visa film. Det fanns några lokaler i omgivningen som han kunde använda. Transporten av allt material mellan de olika ställena skedde med häst och vagn. Hade han ingen lokal, så använde han presenningar mot en vägg och fick på så sätt ett tält att visa film i.

1924 föddes barn nummer åtta, Inga-Lisa.

1924 sydde pappa sitt första biograftält.
Skomakaren Elof Bärling hade en stark symaskin ,som kunde sy i det kraftiga tyget , där kraftig sadelgjord låg över varje söm. Pappa köpte in fyrskafts blåtyg och jag har stor beundran över hur pappa kunde skära till tyget, så att när allt var färdigt, stämde alla mått.
Axel Ek gjorde alla stänger ,som skulle bära upp tältet samt alla bänkar och bockar. Tältet rymde 140 sittande personer. När han hade fått tältet kunde han få större revir att köra bio på.

1926 föddes barn nummer nio, Nina.

När pappa grävde diken, så fick han kontakt med jägarna. Bönderna sköt räv i månskenet på vintern. Det kallades att luddra räv. När han plockade och sålde lingon, fick han kontakt med skinnuppköparna från Tranås. På vintrarna åkte pappa omkring och köpte upp rävskinn som han sedan sålde på torget i Linköping på onsdagarna när det var stor skinnmarknad på den tiden.
Ett rävskinn kunde kosta 150 kronor.
M+p-timpenningen låg på 25 öre, så det var en stor inkomst att skjuta en räv och ofta sköts det många rävar. Även mård, utter, ekorre och grävling ingick i affärerna.

1927 köpte han sin första lastbil. Han hade inget körkort, så han övningskörde lite på vägarna ett tag och åkte till Linköping för att köra upp för en besiktningsman som hette Smith och han klarade körkortet. I och med det behövde han inte hyra lastbil och var oberoende av att andra körde och kunde köra bio på ett större område.

1929 kom den första ljudfilmen i USA. Det heter ”Säg det i toner”. Första delen av filmen är stumfilm. När den första delen av filmen var färdig, så var systemet för ljudfilm på filmremsan färdig. Den sista delen spelades in med ljud.

1930 körde pappa bio på sommaren och sålde skinn på vintern.

1931 blev mamma gravid med sin tionde son, Titus, samtidigt som hennes äldsta dotter. Dottern födde en son 31/8 och den 12/9 kom jag, som är det tionde och sista barnet. Jag ansågs vara en olyckshändelse då.

1932 gick pappas andra dröm i uppfyllelse: att bygga ett hus.
Han köpte en tomt av Olof Nilsson i Tegelsäter. Tomten låg där Övägen gick ut mot Värnavägen. Tomten bestod av ett alkärr, som såg bedrövligt ut och kostade 15 öre per kvm. Med hårt arbete och stubbrytare, så kunde de planera för ett hus. Pappa fick in offert från Karl Larsson i Vilhem, Glad i Säter och Valfrid (Valle) i Karlsdal.
Valle Gustafsson fick jobbet med lägsta offerten. ”Kruxet” var att Valle hade gjort konkurs innan och hade inte kredit, så pappa fick köpa in allt material till bygget själv. Det kapital som pappa hade sparat räckte inte till, så ha fick gå till Bankekind Härads Sparbank för att begära att få låna pengar.
Han fick avslag. Motivet var att de inte lånade ut pengar till någon som bedrev ”taskspeleri” och visade dåliga filmer för ungdomen. Kantor Martin Östberg var ordförande och kamrer i bankens styrelse intygade att Johansson inte hade legat samhället till last utan hade gjort en gärning genom att fostra tio barn på ett föredömligt och beundransvärt sätt. Han fick låna en summa pengar. Ingen vet hur mycket. Efter tre år hade han betalat tillbaka lånet.

1932 ändrade pappa från stumfilm till ljudfilm och det betydde att han behövde elektrisk ström.
På landsbygden förekom det sällan att det fanns elektrisk ström där han skulle visa film. Det problemet löste ha genom att såga ett hål i flaket på lastbilen över högra bakhjulet. Sedan hissade han upp bakdelen så att bakhjulen gick fritt. Så lade han en drivrem omkring bakhjulet genom hålet och på flaket placerade han en generator. När han startade bilen och lade in en växel så producerades tillräckligt med ström så att det räckte till produktionslampa och till att driva projektorn. Även där använde han vattenkassett. Axel Ek, som var kunnig i mycket, byggde förstärkare och högtalare. Pappa köpte ett ljudhuvud där filmen gick igenom och sände ljudet till förstärkaren. Ett problem uppstod när han kom med platser där de hade ström, för det var växelström och pappa producerade likström. Han var tvungen att bygga en likriktare och det var Axel Ek, som han bad att göra det.

1933 var huset färdigt och det döptes till Sofiero efter mamma, Sofia. Vi skulle flytta in 2/6, men barnen i Bygget fick scharlakansfeber och fick åka till ”Epidemin” med ambulans. Familjen fick flytta ut i ett uthus. Huset skulle saneras i en vecka.
Maij, Sten, Knut, Inga-Lisa, signe och Sonia fick åka hem efter en kort tid. ? och ? fick ligga kvar i sex veckor.

11/8 1933 flyttades det in i huset.
Mamma hade inte varit i huset förrän hon flyttade in. Det var en stor händelse för mamma med ett stort kök och två stora rum och man kunde gå ner i källaren och pumpa upp en hink vatten. Det fanns en reservoar vid järnspisen ,som producerade varmt vatten och en diskbänk av zinkplåt. För mamma som hade arbetat i ett litet kök och hämtat vatten 150 m bort i en öppen källa, så var det ju en oerhörd skillnad. I det nya huset hyrdes ett rum och kök ut på övervåningen.

1934 sydde pappa ett tält till. Det var fascinerande att han lyckades lika bra med det som med det första tältet. Axel Ek gjorde allt det övriga, precis som innan. Då fanns det maskiner som högtalare, förstärkare och likriktare i standard som pappa köpte. Samtidigt köpte han en bil till.
Sten konfirmerades 1933 och hjälpte pappa 1934 och lärde sig köra film. Pappa anställde en man med körkort som följde med Sten på den nya turnén. Samtidigt säsongsanställde pappa två män där en hade körkort, men pappa var med de båda och lärde dem att köra film. På så sätt hade pappa två turnéer i gång samtidigt. När de två anställda kunde köra film själva, så kunde pappa vara hemma och skötte de administrativa affärerna och sökte nya platser.

Pingsthelgen 1936 inträffade en stor händelse för min mamma. Då fick hon diplom, medalj och 100 kronor för moderlig gärning. Knut konfirmerades och mamma fick ta emot bemärkelsen i kyrkan av föreningen Östergötlands Barns representant grevinnan Trolle i Sturefors.

När kriget bröt ut 1939 körde inte pappa bio p.g.a. världsläget och att det inte fanns män att få tag på som kunde köra bio. Alla var inkallade och gjorde militärtjänst. Sten gjorde rekryten 1938. När han kom hem blev han inkallad igen. Pappa tog kontakt med militära myndigheterna och föreslog att Sten skulle kunna köra bio för militärer i fält och det tyckte de var en god idé. På så sätt gjorde Sten sin militärtjänst . Pappa fick betalt för varje föreställning. Det varade i tre år.

1941 träffade pappa en överenskommelse med socialdemokratiska partiet att han skulle köra valfilm nästkommande val och det gjorde han vart fjärde valår efter det, in på femtiotalet. Under krigsåren körde pappa ensam och han fick hjälp av ungdomar på varje plats, som sedan gick in gratis på föreställningen.

1945 körde pappa och Sten varsin turné ensamma, men hyrde bil.

1946 lät de sy två tält till. Edgar Karlsson sydde dem.

1948 körde Sten egen lastbil. Pappa sålde skinn på vintern och bio på sommaren.

1958 blev pappa sjuk. Han fyllde 70 år.
I början av 1959 gick han bort i cancer och kol.

Sten körde själv i början av sextiotalet. Sedan fick han anställning som lantbrevbärare i Björsäter.
Några år körde han bio på sin fyra veckor semester.