Boxholmshistoria
- Lösryckta noteringar från 1600-talet -
Det finns betydligt mindre fakta om allmogen - det vill säga "vanligt folk" från 1600-talet än under 17- och 1800 talen. Detta beror till största delen på att vi inte får någon folkbokföring värd namnet förrän Karl XI:s kyrkolag träder i kraft 1686. I den lagen åläggs prästerna att föra bok över födda, vigda och döda, samt - kanske viktigast vid denna tid - hur det var ställt med kunskaperna i katekesen och bibliska historien.
Åsbo socken är dock ett lysande undantag när det gäller riktigt gammal folkbokföring. Redan under 1620-talet börjar man här skriva upp födda, vigda och döda, och även om anteckningarna bitvis förts ganska sporadiskt, är det mycket glädjande att dessa noteringar har kunnat bevaras till eftervärlden. Rakt motsatt är förhållandet för Ekeby: prästgårdsbranden år 1760 förintade ovärderliga handlingar, bland annat all kyrkbokföring. Även Malexander socken är drabbad av brand, men i detta fall rör det sig om luckor i materialet under 1800-talet. Rinna har ett intakt kyrkoarkiv och kan sägas vara den enda församlingen i Boxholmsbygden som är "normal" när det gäller förekomsten av kyrkoarkivalier. Blåviksarkivet är också komplett, men i detta fallet är det "onormala" att församlingen är så ung som den är - Blåviks kapellförsamling bildades först 1866.
Den kronologiska sammanställningen av kortare och längre notiser som här följer gör inga anspråk på att vara vare sig en heltäckande eller en adekvat beskrivning över århundradet som sådant. Därtill innehåller den alltför mycket kuriosa. Min förhoppning är dock att den utgör ett stycke underhållande läsning!
Johan Birath
april 1998
1630-talet:
På 1630-talet hade Måns Nilsson i Bålnäs "oförmodligen" slagit ihjäl Lasse i Flanhult. Göta Hovrätt ansåg att dråparen skulle böta 100 daler samt förlika målsäganden. Domen berodde på att dråparen Måns, för att slippa undan dödsstraff, hade förlikat sig med sitt offers anhöriga och fått deras förbön. Målsägare var Lasses mor, bröder, systrar och andra "närskylda fränder", och tillsammans fick dessa 750 mark svenska penningar. Modern fick dessutom i vänskapsgåva 14 lod silver och ett par oxar "och än till överflöd, på det all vidlyftighet, som nu eller i framtiden uppväxa kan, gavs arvingarne och släkten en oxe, på det att hat och oenighet skall ligga alldeles begravet och aldrig mer påtänkt."
Sedan summan och oxarna utbetalats "blev därför all den skuld och det brott Måns Nilsson tillgiven. Skola icke heller Lasses moder, bröder, systrar, släkt eller förvanter nu eller i tillkommande tider ytterligare här åtala, utan honom för sig och sina efterkommande ledig, fri och all vänskap tillsäga."
1641:
Nyårsafton 1641 var adelsmannen Per Stråle på väg till Herredagen. Han blev av fjärdingsmannen i Dala hänvisad till Oluff i Ryckelsby för att där kvittera ut sig en skjutshäst. Dessvärre hade Oluff vid Stråles ankomst satt i sig så mycket öl att han var på ett utomordentligt dåligt humör. Han vägrade skjutsa adelsmannen, trots att hans hustru enträget försökte få honom att lyda överhetens befallning.
Mer och mer retade Oluff upp sig själv, och han svarade till slut hustrun, som stod på sig, att han efter eget sinne på lämpligt sätt skulle ta hand om "Junckren". När sedan Per Stråle dök upp i Ryckelsby flög Oluff på honom, och det hela slutade med att Stråle, som var beväpnad med värja, tvingades sticka ner Oluff. Inom några minuter var Oluff i Ryckelsby död. Händelsen återfinns i Ekeby sockens äldsta inventariebok, men huruvida Per Stråle fick några efterräkningar för sitt dråp i nödvärn framgår inte.
1658 ca:
I ett brev 1705 från kyrkoherden i Ekeby, Seved Rinman, till biskop Haqvin Spegel i Linköping, berättas om en till Rinna socken inflyttad dansk:
Jag hafver här i Rinna Försambling en åldrig man, är född på Seland i Danmark och kommen hit, då kriget stod på mellan Sverie och Danmark i Sal. Kong Carlz den 10:dess tijd, och vistats här i Församblingen pass 30 åhr; nu såsom han intet orkar arbeta för ålder och stor bräcklighet skuld, han kan ock intet föras omkring utan hafver ett fahrligit stort been, tjockt som en sillfierding, deraf en grufvelig stank och luckt går. Ty ber jag både på min och Församblingens vägnar Högvördige Fadren ville vara så gunstig och förhjelpa bem:te person i Wadstena hospital. Gud varder sådan välgerning väll belönandes. Och jag näst Guds trogne anbefallande förblifver Högv. Herrens Tjenstskyldigaste Tjenare
Seved Rinman
1689:
Vid sockenstämman i Malexander förbjöds sockenborna vid vite att ge kyrkvaktaren öknamn eller att ge honom förebråelser. 1693 avsätts ändå kyrkvaktaren, och tanken var då att de äldste i församlingen i stället skulle ha uppsikt över "såväl de i kyrkan sovande" som i övrigt. Uppenbarligen klarade inte de äldste denna uppgift, eftersom en ny kyrkvaktare måste tillsättas efter två år, 1695.
1698:
Tredje stora bönedagsafton, omkring klockan åtta på morgonen inträffade något ytterst märkligt i Blåvik: sjön Sommen "stod i blod". Detta ansågs av såväl prästerskap som allmoge som något övernaturligt, och man tydde det som ett dåligt omen. Kyrkoherden i Ekeby, Seved Rinman (+ 1712) skrev till biskopen i Linköping, Haqvin Spegel, med anledning av det inträffade ett brev med följande lydelse*):
Jag haver här till dags varit uti tvekan, om jag skolat fördrista mig till att skriftligen förkundiga om det stora järtecken, som skett är uti församlingen, men som jag nu så grundeligen efterfrågat och hört utav dem, som det med ögonen beskådat och med lukten känt hava, att det så sant är som Gud i himmelen, och är som följer:
Förledet år, Anno 1698, klockan pass 8 om morgonen tredje stora Bönedagsaftonen, då bonden Lars i Blåvik, som är boendes 1 1/2 mil härifrån kyrkan, kom ut till Sommen, hos vilken han bor, stod han all över med blod, pass två tvårfinger tjockt, gick in och tog med sig två salpetersjudare, som där voro, sina söner, fullväxta drängar, tre stycken, tog själv en ökestock, rodde ännu ut åt sjön och såg intet annat än blod överallt.
Detta varade intill andra morgonen, då ett västanväder kom och drev bloden uppå stranden ända in i Blåviken att det låg som stora blodsäckar, varav kom en sådan förgiftig stank och lukt, att de i Blåvik intet väl kunde vara i gården. Salpetersjudarna togo sina verktyg och foro dädan, sade sig intet kunna bruka det vattnet.
Dom. 2 post Epiph. (Andra söndagen efter Trettondagen) var jag i bröllop i Blåvik, och som där voro många Torpa-boar, frågade jag dem, om de sågo, att vattnet var sådant som ovan beskrivet är, men de sade sig intet hava sett utan känt en hiskelig stank och lukt. När jag var ung pilt, hörde jag av min salig far, som var kaplan i Rinna, och en gammal fogde Jon Eriksson i Tjufarp berättat, att förr än Kung Gustaf Adolf reste åt Tyskland, stod och Sommen i blod...Gud vare oss syndare nådig!
*) Språket moderniserat och stycket redigerat